Förlossningen

På BF dagen den 16/2 skulle jag till min barnmorska och göra "hinnsvepning" i hopp om att få igång förlossningen. Jag hade haft starka känningar i flera dagar och vi var säkra på att allt var på g men det tycktes ta en väldans tid.
Min barnmorska var sjuk så jag fick en tillfällig som först ville göra lite rutinkontroller (mäta magen, hjärtljud o.s.v.) och när hon kände på magen tyckte hon att hans huvud var uppe vid revbenen men jag trodde henne inte för att det har ju vi kollat varenda gång och han hade ju fixerat sig och jag skulle ju känt om han vänt sig?
Hon kontrollerade noggrannt och det gjorde riktigt ont för hon pressade ner både händer och fingrar ända bak i ryggen. 
- Näe jag tror det är rumpan här nere ...

Så hon hämtade en ultraljudsapparat som jag gjorde narr av och då den verkligen var GAMMAL. Hon började kolla runt och mycket riktigt så satt han  i säte. Jag blev stressad och hans blev stressad när vi grejade så det blev kaos i rummet.
Hon ville ju självklart inte göra hinnsvepning på mig (jag ville inte heller såklart) utan hon började ringa och greja för att skicka mig till specialist MVC i skövde.

Ja och därefter är det ju mest luddigt. När ja berättade för J som hämtade mig blev han såklart också orolig och vi visste ju inte alls mycket. Att barnet sitter i säte är absolut inte någon fara men man vill ju gärna att det "upptäcks" tidigare än v 40 och det är därför man gör kontroller för att veta hur barnet ligger. Vändningsförsök var absolut inget alternativ för mig och det kunde många tycka vara konstigt men så jäkla sugen på vaginal förlossning var ja inte att jag skulle tillåta vad som för att få honom på rätt väg. Och att föda i säte var absolut INTE ett alternativ... 
Vändningsförsök hade jag gått med på om d hade varit innan v 40.

Dagen efter hade vi tid på specialist MVC och först gjordes CTG som var bra och barnmorskan som var inne med oss pratade inte om några andra alternativ mer än vändningsförsök eller föda i säte så jag blev ledsen och J irriterad. Hon klämde och kände på magen och sade " nej men det är ett huvud härnere ( fixerad) " VILKET DET INTE VAR !! och både jag och j kände oss urless på detta slarv och hattiga undersökningar.

Efter CTG kom en överläkare, en elev och en kirurg in till oss för att prata och dem alla 3 var så jäkla underbara! Överläkaren lyssnade och frågade vad vi ville. Han gjorde noggrannt ultraljud och kollade precis allt, skojade, pratade, informerade, berömde och var bara helt perfekt! Hans assistenter likaså, det är sådana som dem man vill möta inom vården och som verkligen verkar trivas med sitt jobb.

Hur som helst så ville både jag och J att dem skulle ta ut bebis med kejsarsnitt fortast möjliga för att jag inte skulle behöva gå igenom att föda i säte. Vi ville inte att det skulle hända bebis något och efter allt krångel att få in honom i magen kanske vi kunde få ut homom på ett enklare vis...
Han uppskattades väga 3100 gram men det kunde diffa både upp och ner med 100 gram. Han verkade frisk för övrigt och den här underbara överläkaren var sådär mysig och höll med om att vi inte skulle få ut honom på annat sätt än kejsarsnitt! Vi uppfyllde inte kriterierna för vändningsförsök eller att föda i säte så han planerade snitt omgående. Dagen efter fick vi tid! Alltså den 18/2 !!! 



 Kvällen bjöd på föreberedelser, duschade i "sprit" och bäddade rent. Packade det sista och tänkte hela tiden "i morgon kommer bebis". Går inte att beskriva känslan att "veta" att det kommer en bebis dagen efter.

Morgonen var samma sak, vi var nervösa och for mot förlossningen. Fick ett rum och kläder, jag förbereddes och det sattes kateter (Värsta av allt! ) klockan 14:30 blev det snabba ryck in på operation och jag skakade i hela kroppen för jag hade spänt mig i flera timmar på grund av att katetern gjorde såååååååååååååååå ont!!!!!! så när vi kom in i rummet sattes det slangar överallt, den ena fäste saker i handen medan en annan tvättade ryggen. Alla presentererade sig och allt var så sjukt organiserat. Jag blev informerad om allt och utfrågad om sjukdomar, mående, personnummer och annat.
J var med hela tiden och han hade gröna operationskläder på sig. Vi har ju gjort äggplock och återföring så vi hade sett varandra i dessa fina kläder tidigare ;) J fick ställa sig framför mig när dem skulle sätta spinalbedövning och jag skakade en del men det gick bra. Benjamin (som skötte bedövningen) lugnade mig med att jag inte kommer känna av katetern så fort han bedövat mig och jag tackade honom flera gånger för detta !  haha. Jag var inte det minsta orolig att dem skulle skära i mig.

De som var med på ultraljudet (kirurgen och eleven) var de som skulle skära i mig och ta ut bebis. 
Bedövningen verkade och jag hängde inte riktigt med för det blev så mycket information på en gång. Jag fick lågt blodtryck ett par gånger och sade till i god tid att jag blev illamående. Låg och väntade på att de skulle skära i mig och efter en stund frågade jag om dem inte skulle börja snart och då sade dem att dem snart var nere i livmodern. GALET! Jag kände inget, inget tryck eller annat "obehagligt".
I rummet fanns nog 10 pers tror jag, 2 bakom mig, Joakim , barnmorskan från förlossningen, Kirurgen, eleven, och flera andra som inte märktes så väl. 

Nu kommer det där ögonblicket som jag INTE kan beskriva och som jag vill uppleva IGEN och OM IGEN! Jag blir ledsen när jag tänker på det och jag kan inte göra annat än att älska ögonblicket. 

När dem tar ut bebisen trycker dem på livmodern och tar i en hel del vilket kan vara obehagligt men gör absolut inte ont. Och barnmorskan informerade oss snabbt om att om det var så att bebisen inte mådde bra ( vanligt att andningen krånglar vid snitt ) så går hon och pappan iväg direkt och vi behövde inte vara oroliga. Men om bebisen mådde bra kunde det hela ske lite långsammare men pappan skulle i vilket fall få vara med först medan jag syddes ihop.
Dem kallade J för "pappan" hela tiden. haha.

Och helt plötsligt hördes världens finaste skrik ifrån andra sidan skynket och jag vi blev ledsna ( glada) och jag fick knappt luft. Det var så sjukt för jag trodde aldrig jag skulle höra det där skriket, mitt barns skrik, vårt barns skrik..... Joakim torkade mina tårar då da jag inte kunde göra det själv och bebis skrek så fint. 

Barnmorskan kom fram med honom och tryckte honom mot min kind och lät mig känna honom sedan tog hon med sig J och dem gick iväg ( jag utgick ifrån att bebis mådde bra eftersom att han skrek så jag var inte orolig alls) . 

Att sy ihop mig tror jag tog 1h men J och bebis satt bredvid mig hela tiden och det var så fint att se dem. Jag låg bara och njöt. Blundade emellanåt för jag mådde illa men kikade på J och bebis så ofta ja kunde. Jag hörde faktiskt J snörvla lite och det gjorde mig ännu lugnare. 
Jag är jättetacksam att J fick honom först, det är viktigt att det blir så och det tror jag kommer göra dem båda gott. Både för pappa och son. Annars är det ju modern som får barnet på bröstet först och hon är oftast den som får göra allt i början. Men nu var det J som fick det. Första blöjan, vägningen, mätningen, allt. 

Och han var stolt det lös om hela honom. Och det var första gången han höll i en bebis.
Sedan fick vi ligga på förlossningen i några timmar. Jag fick inte behålla någon mat och hade fastat i ca 48h på grund av OP och undersökningarna så jag var hur svag som helst. Spydde grönt och skum, hade inte kraft att hålla i en spypåse själv så det fick dem göra åt mig. 
J fick vara med bebis och de korta stunder ja orkade hålla fick jag spy samtidigt. Så varje gång jag behövde spy fick jag bara luta huvudet åt sidan.. 
Ja ja vet . vidrigt och jag ville inget hellre än att piggna till.

vid 8 kördes vi upp till bb och där var det lugnt. Jag fortsatte spy till midnatt ungefär men jag var piggare och kunde ta hand om bebis. J fick ta på de första kläderna då jag inte fick gå ur sängen och han bytte sin första blöja med hjälp av barnmorskan. fint!

Världens finaste och vackraste kille på 3495 gram och 49 cm lång var hos oss och han var inte en Hugo som vi sagt från början. Jag har önskat Malte sedan dag 1 i graviditeten men Joakim har avskytt namnet och jag gav upp någonstans runt månad 8 och har inte nämnt det sedan dess. MEN på bb sade Joakim något i stil med " jag tror det är en Malte " och dagen efter bestämdes det. Vår fina Malte!! 

Snittet kändes knappt och jag var redo att åka hem dagen efter och jag var ju öm såklart men jag hade hundra gånger ondare när jag gjorde titthålsoperation. Lämnade bb dagen efter och igår var vi på återbesök och PKU test. Nu är vi utskrivna. 

Snäll som sjutton, skriker inte mycket, tog bröstet från första stund (ja efter 4h på förlossningen ) och han är finast i världen. Det här med att få ett barn är galet känslosamt. Jag gråter om vartannat, och får nästan lite ångest av dessa känslor. De tar över min kropp men på ett fint sätt. 

Idag är det hans sjätte dag utanför magen och han ligger bredvid mig i vagnen och sover. Vi har ätit frukost här nere och han sover så fint. Igår hade han riktigt ont i magen och var otröstlig emellanåt. Det gjorde mig så ledsen men jag vet .... det händer alla ;)