Jag är och har alltid varit en tänkare. Förr grubblade jag över allt och oroade mig så många gånger i onödan. Jag hade svårt att säga ifrån och säga nej till människor och jag satte alltid andra i främsta rummet. Summeringen av det blev att jag blev bränd inte bara en utan flera gånger och det satte i sin tur spår i hjärtat. Att hela tiden oroa sig över vad andra skulle tycka och tänka om mig åt upp mig inifrån och ut. Jag har gått i terapi / samtalskontakt , ätit antidepressiva och provat det mesta. Det fokuserades en hel del på min barndom när jag kom upp i tonåren och det skulle bearbetas en massa saker hela tiden men jag kände aldrig att jag "hittade" rätt. Problemet låg hos mig och hur jag hanterade jobbiga situationer som jag hamnade i.
Många gånger hade jag svårt att göra saker för min egen skull och jag var alltid den som var så snäll. Så snäll att jag blev dum, tiden stakade sig och jag bokade upp mig på fler saker än jag skulle.
Jag vet inte riktigt vart det började eller när jag kom underfund med att problemet var mitt eget men jag lyckades till slut att bearbeta mig själv. Jag är inte lyckligare än vad jag gör mig och jag har inte allt. Jag har fortfarande drömmar och mål som jag hoppas kunna uppfylla i framtiden men det är saker jag själv måste kämpa för.
När vi ville ha barn och det inte gick tänkte jag ständigt " om jag bara hade barn hade jag varit lycklig" och det är farligt att tänka att man behöver något för att vara komplett. Jag var rädd under graviditeten att jag skulle vara " otacksam" och tänka att det inte alls räckte med ett barn. Tänk om jag ville ha mer av något annat? Hormonerna spelade givetvis stor roll men det är lite typiskt oss människor att tänka " tänk om jag hade... då skullle jag..."
Jag analyserar fortfarande saker men måste inte gå igenom vartenda steg i huvudet. Jag kan säga nej och jag gör det ofta. Jag får inte dåligt samvete om jag inte går in och jobbar när det är personalbrist och jag tänker alltid att om jag inte mår bra kan jag inte utföra annat.
Nu är det många år sedan jag slutade med antidepressiva och jag är väldigt mån om att aldrig hamna i samma hål som jag "bodde" i under tonåren där allting ständigt var svart och ledsamt. Jag har rett ut det som behövde redas ut och jag fokuserar på mig, mitt liv och min framtid. Jag omger mig med människor som inte tar min energi utan som ger mig energi. Jag går upp på morgonen för min egen skull och för att jag skall leva mitt liv.
Malte ÄR den sista biten som fattades i mitt liv, han är mitt barn och jag är hans mamma. Joakim är hans pappa och vi är en familj tillsammans. I vår närhet finns människor som vi behöver och som behöver oss, vi träffar dem vi vill träffa och umgås med dem som tycker om oss för dem vi är. Men om jag inte hade blivit "hel" innan Malte kom kanske jag hade suktat efter mer. Jag hade förmodligen fortsatt söka lyckan någon annanstans.
När jag har pms eller en dålig dag försöker jag tänka att den går över, känslan går över och i morgon kommer det kännas bättre. Jag tar tag i saker och mår inte dåligt om jag glömmer det...
Lycka & Lycklig betyder givetvis olika för oss alla. Vi vill ju olika saker med våra liv men att ständigt söka lyckan , finna den för ett tag och sedan förlora den beror nog på annat än själva lyckan. Vi sätter ofta för stora krav på oss själva och idag är nog första steget att sluta med det.
Så sluta med att ha för höga krav nu genast.
Tänk på dig och din hälsa. Vad gör dig lycklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar